Cause I'm a double nature!
Ibland känner jag mig kluven. Jag vet inte vem jag är, var jag är eller vad jag ska göra. Det är om något en rätt jobbig känsla. Att inte känna sig hemma någonstans, det är nog den värsta känslan. Ett tag gick jag hemma och undrade vad jag höll på med, var har min hemkänsla tagit vägen? Åkte till simningen, eller fel ord då jag menar flydde, men inget här heller. Känslan jag alltid har i kroppen när jag ska simma var helt försvunnen och den kom inte fram under träningen. Inget stämde, och jag frågar mig fortfarande, vad hände?
Även mitt i allt detta tvekade jag. Undrade vad jag hade gett mig in i och att jag inte orkade. Ville knappt svara och var bara jävligt less på allt. Och konstant trött! Denna veckan började dock med att jag var jättepigg på måndagen, den flöt på och var bra. Åkte tillbaka till Ljungbyhed på tisdagen efter skolan då jag inte kom till Tyringe, träna och sen sov jag hos Dennis. Men där, mitt i träningen, var jag så nära tårar. Helt ensam i gymmet! Jag kände paniken närma sig, jag ville INTE vara ensam! Men vad fanns det att göra då? Jag fortsatte och sen när jag var färdig så stod min räddning där i en röd tröja.
Idag nådde de vackraste orden någonsin mina öron, jag smälte. Det pirra i min mage. Det betyder något. Jag har smält. Och ångrar min tanke förra veckan men ändå inte. Idag fick jag svaret på mina frågor jag hade. Och det svaret kommer jag inte glömma i första taget.
Ber om ursäkt för ett konstigt inlägg, jag vågar inte ens läsa igenom det. Var nog allt för mig. Imorgon också, sen är det julafton. Det är fantastiskt!
