du, jag, Vi
Jag saknar min syster. Det är nog precis allt jag vill ha sagt. Och att jag måste komma på vad jag vill ha i julklapp förresten... Men att jag saknar min syster? Det var vad jag ville ha sagt.
Ursäkta min franska, än en gång.
I kväll fick jag inspiration, du gav mig inspiration. Du vet nog inte att jag menar dig fast säger jag att jag är en heeeelt random människa som simmar ibland så vet du vem du är i alla fall. (Jag gillar det här med koder).
Jag är stark. Bra mycket starkare än vad jag någonsin varit. Idag tog jag 15 kg mer i knäböj än vad jag gjort innan. Enligt mig är 15 kg mycket. Speciellt när jag aldrig tränar just det. Måste pointera att det inte ens är ett år sedan sist jag gjorde det. Kanske ett halvår till och med. Tänker inte säga vad jag tar, det är mer än min vikt i alla fall, och det har aldrig hänt innan. Det ska förresten bli mer. Måste förresten (återigen) lägga till att jag är sjuk, jag gjorde det när jag var sjuk. Tack vad bra jag är.
Fysiskt är jag starkare, jag är längre och lägger man ihop ett och ett blir det tre så alltså väger jag mindre också än vad jag varit/gjort tidigare. Jag förstår det inte. Innan sommaren var det min tanke, detta jag strävade efter varje dag. (En tanke som helt enkelt finns i alla tösers hjärnor, tydligen. Även tösapågars) I somras sket jag i det, orkade inte med tanken längre. Hade saker som störde, någon som klagade på allt annat och vad hände? Jag tappa vikt och jag blev längre. Tappa mycket muskler i armarna, kan jag också lägga till. Men plötsligt fick jag tillbaka dem och de var större än någonsin. Hela jag har nog blivit lite större muskelärt. Jag är nöjd för att jag tycker det är snyggt. Och ännu mer plötsligt fick jag en kommentar idag, "vilken ryggtavla du har, Mikaela". Jag skäms över att jag inte kunde skilja på om det var "vilken" eller "vacker", för vacker var ordet han använde sig av sen när någon annan tog det åt sig. Men skit samma, jag är löjligt nöjd och nu är jag ännu längre.
Frågan är bara... Är jag starkare? Fysiskt ja men psykiskt? Jag vet inte! Hemsk tanke, att jag inte vet. Innan var jag så stark att jag kunde säga till min pappa att han gjorde så att jag mådde dåligt. Att varje gång han hörde av sig, mådde jag skit. Jag sa det med gråten i halsen och jag var så stark att jag tog hans icke reaktion och sopa den under mattan. Jag tar fram den ibland, skrattar åt den och skäms över hur min pappa har blivit. Gör det mig stark psykiskt? Jag tycker det. Hade jag kunnat göra det idag? Vet inte. Gör jag något som är värre idag? Jag tror nästan det. Ser det lite som en bro jag går på. Det har alltid varit en väg jag har gått på men jag har nog kommit över och upp på en bro. Det känns så i alla fall. Och jag springer lite på kanterna, ser om det bär eller brister. Ibland hoppar jag ner på räcket, njuter av vädret och sjunger på en låt. Fast plötsligt slår åskan ner, jag springer upp på den ena kanten och hoppas att den bär. Jag är väl medveten om att den en gång kommer brista, vilket den nästan redan gjort, och om den skulle få för sig att göra det får jag väl helt enkelt akta mig för tåget. (Ja, det är en bro över tågrälsar. Ingen över något vatten för det hade inte varit någon utmaning då jag redan kan simma. Tåg är något mer allvarligt, en utmaning)
Over and out, jag har ont i halsen!
