tinafelicia

Om en vecka, vi denna tid så är jag verkligen nära sälen. Om jag inte redan är där. Det ska bli underbart kan jag  ju säga. Så här sitter jag, lyssnar på hallelujah med Amanda Jenssen, drömmer om sälen och njuter av all adventskalenderschoklad som simmar i min mage. Är man snabb så är man, jag åt liksom sandylous också. Haha, så är det när man sover alldeldes för länge om dagarna. Jag har även kommit underfund med vad jag önskar mig i julklapp, en underbar sångröst (Molly Sandéns hade inte varit helt fel faktiskt!). Och ja, mitt socker håller med! Vi vill ha en underbar sångröst, snälla tomten!

Just nu finns det så mycket som jag vill säga, så många människor som jag vill träffa och bara berätta vad jag tycker om dem. Både till de människor jag uppskattar och de jag är obeskrivligt besvikna på! Hade varit en bra dag att göra detta på. Men nej, jag har dels inte mage till att berätta för de människorna hur besviken jag är på dem, och jag har inte tillräckligt med kött på benen för att kunna se in i dina ögon och säga hur mycket du betyder. Varför krävs det så mycket för att kunna göra det? Jag tror jag är rädd för den andres reaktion och svar. Så är det nog. Det låter vettigt, visst? Nej, istället för att tänka på dig och hur annorlunda mitt liv varit om det varit vi så ska jag fortsätta lyssna på Hallelujah, men nu istället med Molly. Jag ska även tänka igenom hela fackelsimmet ännu en gång. Adjö, men icke för föralltid. Aldrig hej då föralltid.