tinafelicia

Jag har funderat lite sedan dagen igår då vi pratade om mobbing. Och min mentor bad mig att sätta mig in i en sådan situation. Men jag kunde verkligen inte. Jag vet att många där ute tänker att det är den situationen jag är i nu och vissa blir säkert jätteöverraskade. Men jag är inte i den situationen, visst jag har fått sett en del sidor av männiksor jag inte visste fanns och jag har blivit behandlad illa. Men jag kunde verkligen inte sätta mig själv i den situationen, som jag sa till henne att det kvittar vad de säger för jag bryr mig inte. Jag bryr mig verkligen inte? De får tycka precis vad de vill. Om de nu vill sjunka så lågt ska jag låta dem men jag tänker aldrig låta dem vinna. Aldrig. Jag är tydligen inte en så stor förlorare.
Jag sa även att jag trodde att mobbing  berodde på ovetande om människan. En del är det i alla fall, tror jag. Jag har ärligt talat märkt det. För ger man inte en människa den chans den behöver vet man inte riktigt vem människan faktiskt är. Vilket är fel? Att en människa ska bli mobbad för att de andra inte har någon aning om vem människan egentligen är? Varje människa har sin historia, vissa mer och vissa desto mindre, men alla har sin. Och allas är intressanta. I alla fall i mina ögon. Synd att i princip alla vi blåögda svenskar är fega, vill behålla allt inom oss och har inte många man kan berätta den för.

Varför har jag tänkt på allt detta? Jag anser att min chans inte har varit tillräcklig, om jag fick någon överhuvudtaget. Du borde ge mig den, jag tror att jag är en du behöver. En grönögd som kan anses vara väldigt tyst men har otroligt mycket att berätta. Och förhoppningsvis är en stor del av det användbart för dig. Men bollen är din och det tror jag att den kommer vara under en lång tid framöver. Men jag väntar på att du ska ta den och förstå.