tinafelicia

Nu har jag funnit mina ord. Äntligen, så jag kan förklara. Även om de människor som borde läsa det aldrig kommer göra det men de kommer finnas. I alla fall, jag kan inte ha vänner som inte kan berätta allt för mig, som skäms för saker och vänner man inte vet om man riktigt kan lita på. Även om man har kul och så, men nej det går inte. Inte i längden. Jag har en vän som jag satt skyhögt, som jag verkligen tyckt om. Men helt plötsligt har något förändrats? Och jag kan inte ha det som det är nu. Det funkar liksom inte. Inte för mig i alla fall. Och jag vill inte bara säga tack och adjö men jag är ledsen jag kan inte kämpa för dig om inte du kämpar för mig. Jag vill inte att det ska vara så men så är det. Därför jag inte lägger så mycket tid på dig längre, utan ger en annan min tid istället. En som hjälper mig, ber om hjälp. En som stöttar och finns för mig som jag finns för henne. Det är fin vänskap. En vänskap jag kommer satsa mer på hädanefter. Och jag kommer börja med det redan imorgon.

Ifrån det ena till det andra, tack Ida. TACK! Du är go, det vet du!