tinafelicia

Det sorgliga är att man kommer på saker nu i efterhand. Nu när det är försent att yttra sig om saker. Bara för att så säger jag det ändå. Till dig gör jag det. Även om det är hur mycket försent nu så vill jag att du ska veta. Hur jag känner, vad jag tycker och hur jag vill ha det. För att jag vet att du bryr dig, jag vet det. Jag vet att om jag hade varit lite snabbare hade jag kunnat sväva på molntussar. Det gör jag ju redan, men jag hade haft dig vid min sida. Och både mina och dina ögon hade skrattat som aldrig förr.. Men nu på senaste tiden har jag tänkt på att ge dig lite utrymme istället. Nu får jag dock det att låta som om jag har tryckt i dig i ett hörn och så verkligen inte fallet. Men jag har varit som vi var innan och nu tar jag mer avstånd. Vad är bäst egentligen? Jag vill ju hade det som förr och som jag har förstått det vill du också men du kan inte. Du vågar inte.. Eller så har du väldigt hårda gränser. Jag vill tro på det sista men jag vet att du är feg. Du är som jag. Vi är fega och vi var fega tillsammans. Och du tjatar alltid på mig att det var jag men vad skulle jag göra? Jag var så feg.. Fruktansvärd ursäkt men det är sanningen. Så nu är frågan vem som är fegast? Jag förstörde bådas världar då och du gör det nu? Så vem är fegast?

Jag saknar dig. Men jag vet inte riktigt om jag gör det tillräckligt mycket. Jag kanske bara blundar för de sakerna jag inte vill se. Det som gör det lite utav olidligt. Ja jag vet då inte. Men jag lovar dig, att det är inte slut här. Det får inte sluta såhär. Och som du sa, du vill inte att det ska vara såhär så jag ber dig.. Gör inte som jag, ge inte upp. Stå på dig! Även om det kanske inte för stunden känns bra och att du sårar dig själv men just nu, idag, mår du verkligen bra? Är du verkligen lycklig? Får du göra som du vill? Känner du dig fri?