tinafelicia

Nu är jag trött, fruktansvärt trött. På allt faktiskt. Hur saker är, hur människor fungerar och hur det gör/säger/tror. Jag blir så trött på det att jag nästan blir arg. Det känns sådär får jag erkänna. Har suttit och tänkt mycket idag faktiskt, på hur mitt liv kunde ha sett ut om allt med mamma och pappa inte hänt, hur det hade varit om vi bott kvar, om jag skulle gått på en annan skola, om jag inte hade gett upp allt och gett allt en chans, den chans alla egentligen förtjänar. För alla människor förtjänar en chans. Även alla äckliga jävla rötägg. Alla dessa tankar gick över till hur glad jag är för att det är som det är och sen på vilka människor som verkligen betyder något. Och vet ni vad jag kom fram till? Vad hade jag varit utan simtjejerna? Framförallt, var hade jag varit? Tur att ni flickor finns och lyser upp det mörka. Men sen, vilka  betyder mest egentligen? Såklart mor och syster, för de finns alltid och de ställer alltid upp. Men jag får icke glömma Issa. Och anledningen till att hon är så högt upp på min lista är för att hon förstår mig bättre än någon annan just nu. Det är henne jag pratar med om jag behöver prata om saker, ventilera mig, och det är hon som verkligen förstår. Hon som ger när alla andra tar. Henne man alltid kan räkna med. Och jag är överlycklig att jag har insett detta, för ibland gör man inte det. Jag hoppas att jag ger tillbaka det jag får. Att hon får det hon behöver av mig och att hon ser mig på med samma ögon. En vän som aldrig släpper taget, verkligen. Dig kommer jag hålla fast vid länge.. Stackas dig säger jag bara! Issa-loppan.