tinafelicia

Jag hatar denna känslan. Att inte prestera. Att inte få lyckas med det man vill. Man blir så trött. Tanken på att gå upp halv sex imorgon också, äter upp mig. Och onsdags-hatet knackar på dörren, jag vill inte öppna men jag är så illa tvungen. Jag tvingar mig själv till allt med hopp om att tiden bara ska rusa iväg. Och att jag står där, dagen jag tar studenten men kanon betyg och vet exakt vad jag vill och ska ta vägen sen. Just nu känns just den dagen väldigt långt borta. Om den överhuvudtaget kommer. Fatta hur negativ jag är ändå. Vill krypa upp och lägga mig i fosterställning i någons knä och gråta medans denna människa pillar mig i håret och lovar att allt kommer bli bra igen. Jag ogillar denna känsla. Nej, jag hatar den. Tack för mig och godnatt.