tinafelicia

Ibland orkar jag inte ta till mig saker, orkar inte svara, orkar inte ens tänka.. Men ibland är det helt på andra hållet, jag vill berätta allt. Allt som finns att säga och lite till. Berätta så mycket att inte ens jag orkar prata så mycket. Jag hatar båda känslorna. Varför alla dessa tvivel? Varför är man inte riktigt säker på saker? Och varför kan inte jag bara satsa ibland. Våga förlora? När det gäller dig så är det nog att jag inte vill behandla någon annan i vår krets illa. Jag vill inte behandla honom så som jag hade hatat att själv bli behandlad. Det kanske är just så jag har blivit behandlad men jag kan inte. Och jag vägrar att prata med honom om det. Varför skulle jag det? Just nu vill jag bara skaka av mig allt som hänt, slå lite på mig själv och blicka framåt istället. Men jag kan inte. Vad pratar jag om egentligen? Jag har kanske sårat ännu en människa. Hatar jag mig själv för det? Ja. Men är jag säker på att jag har sårat honom? Jag vet inte. Känns som en jobbig situation just nu. Vissa minus som inte borde vara minus och som jag vill göra till plus. Men det går inte bara. Jag vill så mycket, hit och dit. Och varför gick det fel? Och varför är jag så dålig på detta? Usch vad jag är feg. Duktig på att erkänna det är jag också. Men nej, jag tycker inte synd om mig själv. Det gör jag aldrig. Jag vill inte heller att någon annan ska tycka synd om mig! (Bara när jag är förkyld..) Jag har själv satt mig i denna situationen. Suck. Sugen på att ut och gå är jag också. Men jag vågar inte. Inte ikväll med tanke på vad som sagt. Jag är feg, jag vågar inte..

Och förlåt, är det ett bra ord egentligen? Jag skiter i vilket och använder det ändå. Förlåt. Jag vet att jag förlorar på det som du sa. Jag vet. Men varför måste jag förlora? Jag sa inte det därför, jag vill inte såra dig och vad har jag gjort? Förlåt igen. Du är en bra människa, du är lik mig på saker som många andra inte är. Det både glädjer mig och skrämmer mig. Men bara positivt. Frågan jag ställer mig själv nu är vågar jag? Nej. Jag tror att jag bara förlorar mer då. Och jag säger som alltid annars, om det inte håller? Då förlorar jag ännu mer. Så jag säger, jag vill vara din vän. Utan tvekan. Det är där jag står nu. Ta det eller lämna det. Ta inte det för att vara snäll, då får jag bara dåligt samvete utan tänk på det. Snälla.

Ifrån det ena till det andra, nu har jag sagt så mycket jag inte vill säga egentligen. Och jag känner mig naken, men nu är jag trött på det. Ut med korten på bordet även om jag kommer ha svårt att se dig i ögonen efter detta. Satsar jag på fel hästar, om detta är ett fel drag får jag reda på tillslut och får lära mig till nästa gång om det kommer fler. Jag hoppas att du förstår mig. Det kan vara svårt men jag hoppas. Och du, livet är bra konstigt. Eller är det bara vad man gör det till?